Höftledsdysplasi (HD)

 

HD är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser. Risken för att en hund ska utveckla HD är betingat av såväl arv som miljö, arvsgången är komplex (kvantitativ). Detta innebär bl.a. att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan producera avkommor som utvecklar HD. Risken för att hund med normala höftleder ska producera avkomma som utvecklar HD ökar om dess föräldrar och/eller syskon har HD. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen dvs. hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper:

  • A  normala höftleder grad A
  • B  normala höftleder grad B
  • C  lindrig dysplasi
  • D  måttlig dysplasi
  • E  höggradig dysplasi

Det är omöjligt att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar.

HD kan förr eller senare ge upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men i de fall benpålagringar uppkommer kan dessa urskiljas på en röntgenbild. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden.

Graden av benpålagring anges som:

  • LBP  lindriga benpålagringar
  • MBP  måttliga benpålagringar
  • KBP  kraftiga benpålagringar
 

Vad kan man då göra för att förebygga höftledsdysplasi?

Eftersom höftledsdysplasi är ärftligt är det av stor betydelse att både föräldrar och dess syskon har blivit undersökta. För stora mängder foder och extra tillsättning av kalk är inte bra, eftersom felaktig sammansatt kalkmängd ökar risken för problem med skelettets utveckling. Hunden skall ha en väl anpassad motion och den skall naturligtvis förekomma i lagom mängd alt eftersom valpen växer. Det är viktigt att man inte tillåter sin hund att bli fet under uppväxten. Det ger nästan alltid problem med skelett och leder. Dessutom nybildas fettceller bara i den unga individen. Man får inte fler antal fettceller i vuxen ålder, de blir större och mer innehållsrika. Om man låter sin unga hund bli fat bildas alltså fler fettceller och det är svårare att hålla hunden in lagom hull som vuxen, den blir lättare fet med andra ord.